ellalindstrom.blogg.se

Verket består av gubbar med begagnade rockar, lampor som ansikten och träben. Dom står lite framåtlutade och åt olika håll. Jag känner inte någon direkt glad känsla när jag ser detta verk utan mer en ledsen och ensamhets-känsla. Jag valde detta verk för att jag tyckte att det var lite annorlunda jämfört med de flesta andra. Om man jämför det här verket med de verk som Katharina Grosse har gjort så ser man många olikheter. Blandannat så känner jag att hon vill få fram den mer glada och färgglada känslan medan Christian Boltanski vad jag ser verkar vilja få fram motsatsen, alltså lite dyster känsla i form av svart och vitt. Jag tycker att Katharina Grosse var mer vackra att titta på medan Christian Boltanski verk kanske inte var så vackert men man fick stå länge och fundera på vad han ville få fram med verket och försöka lista ut varför de sa massa påståenden och hur meningarna hängde ihop med personerna. Jag tyckte även att det var coolt uppbyggt och kände att jag ville resonera om tanken bakom verket för jag förstod inte riktigt det när jag var på Magasin 3. Dock känner jag nu när jag fått kolla och tänka lite mer att jag har flera olika tankar om verket. Dock förstår jag inte riktigt vad han vill säga med lamporna som han använder som ansikten till personerna. Det var faktiskt inte bara det här verket jag hade svårt att förstå budskapet i eller föstå vad i verket som klassas som konst för ett svart litet sträck eller en naken dansande gubbe på en TV är inte konst för mig. 

När man gick förbi slängde de alltså ur sig meningar som "jag har stor näsa", "jag har motgångar" och "jag är anonym". Vilket jag tror har med "att vara och att ha" som verket heter. Jag tror han vill förmedla känslan av att vi slänger ut oss massa påståenden utan att andra faktiskt ser dem, som "jag har stor näsa" och jag har "motgångar", de är saker man själv märker och påverkas av medan andra oftast inte lägger märke till det alls. Jag tror det är därför han valt att ha rockar, lampor som ansikten och att alla ser likadana ut just för att han vill visa att det andra ser är bara vårt skal och inte den vi egentligen ÄR. 

När jag tittar på verket kan jag också se ett utryck för ensamhet. De två männen ser lessna och ensamma ut när dom har den framåtlutande hållningen och när de står nära varandra men ändå vända bort från varandra. De får mig att tänka på en dyster, regnig och deprimerande hösteftermiddag när man bara vill vara för sig själv och helst inte prata med någon utan det ända man vill är att komma hem till sin varma och mysiga säng.